lördag 2 juli 2011

Hur hanterade jag situationen....?

Ja det kan man verkligen fråga sig.....

Men jag säger så här...jag har mitt fd arbete att tacka för mycket! Där lärde jag mej verkligen, att det som hände det hände här och nu...sedan gällde det, att när allt var över..lägga det bakom sig..eller som jag alltid säger..." Jag lägger det i ryggsäcken "...

Så har jag även gjort med detta.....
Sen är det nog även så...att jag har ett starkt psyke!

Jag har aldrig gått och pratat med ngn..typ kurator el psykolog. Jag har aldrig ansett att jag har behövt det.
Eftersom jag är spontan och pratar mycket...så har jag pratat och ältat detta med några av mina goda vänner!

2 kommentarer:

  1. Ja, nog är det jobbigt när barnen mår dåligt. Har själv en flicka som haft panikångest av och till sen hon var 18 år och det är jobbigt ska jag säga.
    Hoppas din dotter mår bättre idag.
    Kram Elzie

    SvaraRadera
  2. Beundrar din styrka! Nä, alla behöver inte prata med någon proffesionell, det beror nog på hur man är som person... Om man som du säger att du är, spontan, och har släkt och vänner som orkar lyssna så kan det räcka långt för många! Där är det också viktigt att vi som medmänniskor faktiskt tar oss tid att lyssna! Talar av egen erfarenhet, eftersom min syster miste sin son (under tragiska omständigheter) för några år sen... Hon har också tagit sig igenom detta utan proffesionell hjälp, tack vare att vi, hennes föräldrar och syskon, samt vänner har just lyssnat och lyssnat!
    Kram till dej!
    / Maria

    SvaraRadera

Blir så glad och tacksam, om du vill lämna en kommentar!